Vilja, bedöma, klara: en modell för barns riskhantering

Författarna utgår från att risk betyder osäkerhet, där utfallet kan bli bra eller dåligt. Riskfylld lek (risky play) är spännande fysisk lek med osäker utgång och risk för fysisk skada. Riskvilja (risk willingness) är enligt författarna främst en känslomässig process: en inre drivkraft, stark eller svag, att ta risker. Framför trädet och under klättringen kan barnet känna både upprymdhet och rädsla. Riskbedömning (risk assessment) är främst en tankeprocess. Barnet använder synen, känseln och andra sinnen för att orientera sig, upptäcka det som spelar roll och förutse vad som kan hända, både före och under aktiviteten. Ett barn kan alltså tänka: jag vill, men jag väljer att låta bli. Riskhantering (risk handling) är främst en motorisk process: det barnet faktiskt gör med kroppen, som grepp, balans och koordination. Författarna menar att barn blir bättre på att hantera risk genom att gång på gång möta det som först väcker rädsla. De tre processerna har en ungefärlig ordning men överlappar och förändras under hela aktiviteten. De sker också i ett sammanhang: kultur, sociala förhållanden och den fysiska miljön avgör vilka risker barn alls får möjlighet att ta. Författarnas huvudslutsats är att riskvilja, riskbedömning och riskhantering tillsammans utgör barns dynamiska riskhantering, och att alla tre behöver förstås för att se hur ett barn når ett bra eller dåligt utfall.

Teorier om barns risktagande finns inom psykologi, ekonomi och pedagogik, men de beskriver olika delar var för sig. Författarna ville samla dem i en modell som kan prövas i empiriska studier.