Vad hindrar pedagoger från att främja fri utelek?

Svaren sorterades efter Bronfenbrenners ekologiska systemteori. På den närmaste nivån såg pedagogerna sig som möjliggörare av lek, men att förebygga skador gick först. Flera beskrev risken som sin egen, eftersom de skulle hållas ansvariga om ett barn föll. Synen på barns förmåga varierade: några såg barn som dåliga på att bedöma risk, andra berättade förvånat om tvååringar som hanterade hammare och spik. Egna lekminnen och yrkeserfarenhet påverkade hur mycket de tillät. På relationsnivån ökade kännedom om barnet viljan att låta det ta risker. Föräldrar som ville ha torra, rena barn eller mer skolförberedelse var ett återkommande hinder, och flera upplevde att föräldrar såg dem som "bara barnvakter". Kollegor med annan syn begränsade leken, medan gemensamma samtal och förtroende från ledningen gav mod. Pedagogerna oroade sig för anmärkningar från tillsynen, och handläggarna medgav att tolkningen skiljer sig mellan kollegor. På regel- och samhällsnivån var huvudfrågan tolkningen av regelverket i British Columbia, som kräver 60 minuters aktiv utelek per dag men tillåter inomhuslek vid "dåligt väder" eller "begränsad utomhusyta". Vad som är dåligt väder avgör den vuxne, och regn räcker ofta som skäl att stanna inne. Deltagarna var oense om en checklista skulle ge trygghet eller fler begränsningar. Författarnas huvudslutsats är att hindren finns på varje nivå och förstärker varandra, och att lösningen är att stärka pedagogerna och få till en öppen, återkommande dialog om lekens nytta och risker mellan alla inblandade. De föreslår bland annat utbildning i utomhuspedagogik, risk-nyttobedömning i stället för ren riskbedömning och högre status för yrket.

Tidigare forskning visade att insatser mot flera nivåer samtidigt ger bättre resultat. Forskarna ville därför kartlägga pedagogernas hinder nivå för nivå.