Småbarns riskfyllda lek på en omgjord förskolegård

Hjulleksaker var mest populära, följt av däcktornet, bäckfåran och stenarna. Bland kategorierna för riskfylld lek dominerade lek med höjd, som förekom under tre fjärdedelar av utetiden. Därefter kom så kallade riskelement, situationer som ger pirr men liten skaderisk: lägre höjd, fart och ojämn mark. Att gömma sig och krockar förekom ibland, bråklek (rough-and-tumble) nästan aldrig. Pedagogernas vanligaste interaktioner var tillsyn och fysiskt stöd. Uppmaningar att sluta, stopp och förebyggande ingripanden var sällsynta, någon enstaka procent vardera. Verbalt stöd gällde ofta vägen ner från däcktornet, som fler klarade uppåt än nedåt. De flesta pedagogerna beskrev risktagande som utmaning eller att pröva något nytt; en talade enbart om skaderisk. Fem teman framträdde: nya möjligheter, stöd för utveckling, oro i början, säkerhetsstrategier, och barn mer kapabla än väntat. Författaren tolkar omsvängningen som att pedagogerna, genom att stå tillbaka och observera, insåg att oron var obefogad. I enkäten skulle pedagogerna i median tillåta 12 av 30 risksituationer, ungefär 40 procent. Personlig riskbenägenhet hängde inte ihop med hur mycket risk de tillät barnen. Författarens huvudslutsats är att barnen klarade en mer utmanande miljö än vad som normalt erbjuds åldersgruppen, och att utemiljöer för barn under tre bör omprövas.

Forskaren ville veta hur barn under två använder en gård med mer natur och fysisk utmaning än vanligt, och hur pedagogerna reagerar. Studien bygger på Sandseters och Kleppes kategorier för riskfylld lek och på teorin om affordanser: vad miljön erbjuder varje barn.