17-sekundersregeln

Riskfylld lek definieras som “thrilling and exciting forms of physical play that involve uncertainty and a chance of physical injury” När barn möter en utmaning i leken stannar de ofta upp, problemsöker, testar och hittar en egen lösning. Om vi ingriper direkt riskerar vi att underminera barnet genom att ta över barnets egen problemlösning. 17-sekundersregeln hjälper oss att ge barnet utrymme att själv försöka, samtidigt som vi finns nära och kan ingripa vid behov. När barn är mitt uppe i den riskfyllda leken är den också kontrollerad av barnet, det är roligt, barnet är fokuserat och justerar sin kropp, känslor och deltagande efter leken. Som vuxen kan du titta efter om det ser ut att vara lekfullt, om barnet har kontroll i leken och rörelserna och om det verkar vara så roligt att barnet vill fortsätta. Om du svarar ja på dessa frågor så kan du avvakta, då finns inga tydliga tecken på att du ska ingripa i barnets lek. 17-sekundersregeln är en måttstock för att hantera stationer när du känner dig osäker. Det handlar helt enkelt om att du som vuxen stannar upp och räknar till 17 när du funderar på hur du ska agera. Det är tillräckligt lång tid för att barnet ska kunna visa om hen behöver stöd eller om hen klarar ut situationen på egen hand. Och det i ett tidsspann där du som vuxen kan hoppa in om något sker. Dessa 17 sekunder är viktiga för barnets eget självförtroende och den kroppsliga kontrollen. Barnet hinner på 17 sekunder ofta både problemsöka och problemlösa. Givetvis ska du ingripa direkt vid en situation som är direkt farlig och där barnet kan skadas allvarligt. Då ska du inte använda 17-sekundersregeln.