Pedagogers egen barndom och synen på riskfylld lek i Japan

Av de 332 som besvarade frågan om barndomens farligaste lek nämnde 36,1 procent lek på hög höjd, till exempel att hoppa från klätterställningar. Därefter kom lek nära farliga platser som vatten, vägar och ruiner (14,2 procent), hög fart (6,6 procent), att försvinna ur vuxnas åsyn (4,8 procent) och farliga redskap (3,3 procent). 12,3 procent mindes ingen riskfylld lek, flera för att de var rädda som barn. Av vad de i dag stoppar nämnde 62,0 procent lek på höjd, 55,6 procent hög fart och 53,5 procent bråklek (rough-and-tumble). Därefter kom farliga redskap, lek utom synhåll och farliga platser, var och en nämnd av fyra av tio. Flera förbjöd att stapla däck högt, något ingen mindes från barndomen. Som farliga platser nämndes nu oftast gungor, rutschkanor och bassänger, i barndomsminnena floder och byggarbetsplatser. Den som mindes en viss lektyp stoppade inte oftare just den typen. Däremot fanns ett svagt men statistiskt säkerställt samband: de som stoppade någon form av riskfylld lek hade oftare själva lekt riskfyllt. Författarens slutsats är att upplevelsen av fara beror på perspektiv: vissa faror är lätta för barnet självt att känna igen, andra syns främst för den som övervakar. Hon drar två konsekvenser: arbetslag behöver prata regelbundet om riskfylld lek, och det behövs riktlinjer som ger barn rika tillfällen till sådan lek, eftersom många förskolor i Tokyo saknar höga ställen att klättra på.

Studier om pedagogers syn på riskfylld lek kommer främst från Europa och Nordamerika. Författaren ville veta hur japansk förskolepersonal minns sin egen riskfyllda lek och om minnena påverkar vad de tillåter i dag.