Så bedömer och hanterar de yngsta barnen risk i naturen

Terrängen är enligt författarna krävande för så små barn: de ramlar ofta, reser sig och hittar lösningar, med både ansträngning och glädje. Forskarna fann tre mönster. Det första är direkt riskbedömning: barnen stannade, tittade och anpassade rörelsen. En pojke tog mycket korta steg när grenar tvingade honom mot en klippkant. En flicka gick fram till en kant på ungefär en meter, pekade ner, stod några sekunder och valde en annan väg. Samma flicka struntade i den väg en vuxen pekade ut, försökte rakt uppför klippan, ramlade flera gånger och log när hon kom upp. Det andra mönstret är indirekt riskbedömning: barnen ändrade beteende efter att ha sett andra. Två pojkar halkade upprepade gånger på en sluttande häll medan en tredje valde gräset nedanför, och de två kanade ner dit. Författarna känner inte till tidigare forskning om detta. Det tredje mönstret är vuxnas riskhantering åt barnet. Det var ovanligt, men när en pojke stannade vid nedfallna grenar och pekade, kom personalen närmare, drev på och lyfte honom över. Författarna tolkar pojkens uttryck som missnöje och menar att han kanske hade klarat det själv med mer tid, men öppnar också för att han behövde tröst. När personal stöttade med ord vände barnens frustration snabbt. Författarnas huvudslutsats är att barn redan vid 17 till 25 månader kan bedöma och hantera risk i krävande natur, att de söker utmaningar även när lättare vägar finns, och att vuxna bör låta barnen göra bedömningen själva.

Tidigare studier visar att barn från fyra år kan bedöma risk och att riskfylld lek (risky play) kan träna förmågan. Om de yngsta i förskolan fanns nästan inget. Frågan var hur sju barn, 17 till 25 månader, bedömer och hanterar risk i natur.