Riskfylld lek för känslor, samspel och hälsa

Författarna beskriver tre nivåer. Den första gäller känslomässig utveckling. Barn föds med beredskap att vara rädda för höjder, vatten och mörker. När barnet växer och blir starkare blir rädslan onödig, och pirret i leken lockar barnet att ändå pröva, tills rädslan släpper. Genom leken lär sig barn hantera situationer med en osäker utgång. Författarna menar att samma mekanism gäller andra känslor: i låtsaslek, rollek och tävlingar övar exempelvis barn på att vinna och förlora, bli utesluten, vara chef, bli arg, försonas eller trösta. Känslorna är på riktigt, men konsekvenserna är inte allvarliga. Den andra nivån gäller socialt samspel och kulturella normer. Pedagoger upplever en social risk när de tillåter riskfylld lek: föräldrar och kollegor kan reagera. Barn tar också sociala risker, som att fråga om man får vara med. Krigslek och bråklek stoppas ofta av rädsla för att den gör barn våldsamma. Författarna hänvisar till studier där bara en procent av lekslagsmålen övergick i riktiga slagsmål, och där den långsiktiga effekten är oklar. Samma resonemang förs om barns lek med kroppen och sexualitet: stöd saknas för att sådan lek leder till problem, och den kan lika gärna ge kunskap om kropp och gränser. Den tredje nivån gäller fysisk hälsa. Författarna lyfter en systematisk översikt som fann samband mellan riskfylld utomhuslek och mer fysisk aktivitet, samt studier där barn som fick leka med risk blev bättre på att bedöma risk, medan inaktiva barn skadade sig oftare.

Sandseter och Kennair föreslog 2011 att riskfylld lek är en evolutionär mekanism mot rädsla. Här prövar författarna om samma tanke håller för fler risker än fysiska och fler känslor än rädsla.