Säkert risktagande i förskolan: vad hjälper och hindrar pedagoger?

Tre faktorer höll tillbaka. Den första var föräldrars uppfattningar. Pedagoger begränsade leken på grund av föräldrars oro, och det föräldrar såg som farligt var ibland det pedagogerna såg som bäst för lärandet. Författarna tolkar svaren som att pedagogerna följer föräldrarnas önskemål, med risk att barnen förlorar lärtillfällen. Den andra var regelverket, Education (Early Childhood Services) Regulations 2008. Vissa pedagoger menade att krav på höjder och avstånd mellan redskap skapar färdigdefinierade och mindre utmanande miljöer, där barnen förlorar möjligheten att själva bedöma risk. Andra upplevde att reglerna hjälpte dem att hålla barnen säkra. Flera beskrev att de tänjer på reglerna till barnens fördel och då måste kunna motivera varför. Den tredje var medierapportering om olyckor. 82 procent uppgav att sådana händelser inte påverkat deras arbetssätt. Samtidigt beskrev flera av dem att rapporteringen gjort dem mer uppmärksamma, exempelvis genom att kontrollera träden på gården efter en olycka med ett fallet träd. Två faktorer gjorde det lättare. Pedagoger stödde risktagande mer när de kände barnet och familjen väl och kunde bedöma barnets förmåga; utan den kunskapen höll de tillbaka. Ett samspelt arbetslag var det andra stödet: kollegor kunde byta tillsynsuppgift när någon kände sig utanför sin bekvämlighetszon, medan olika åsikter i laget ledde till överbeskydd. Författarnas huvudslutsats är att barnets inträde i en ny miljö skapar nya tillfällen till säkert risktagande, och att dessa stöds av god kunskap om reglerna, öppen kommunikation med barn, kollegor och familjer, samt tid att observera vad barnen faktiskt klarar.

Läroplanen Te Whāriki fick 2017 en tydligare skrivning om risktagande, samtidigt som en ny arbetsmiljölag skärpte det personliga ansvaret vid skador. Forskarna ville veta vilka faktorer som påverkar förskollärares praktik kring risktagande utomhus.