Pedagogers syn på riskfylld lek i Norge och Kina

I den norska förskolan talade fyra av fem om risk för skada och lika många om fysisk och psykisk utmaning. I Anji nämnde alla att leken är starkt utmanande och utforskande, att barnet möter en inre rädsla och att den innebär både fysiskt och psykiskt risktagande. Flera beskrev också leken som ny och som en källa till känslan av att lyckas. Båda grupperna menade att samma lek kan vara riskfylld för ett barn och inte för ett annat, beroende på barnets erfarenhet och känslor. Alla såg sig som stöd och skydd för barnen, men på olika sätt. Norska pedagoger beskrev närvaro, uppmuntran och att leka med barnen, och talade om blåmärken och skrubbsår som något barn lär sig av. Pedagogerna i Anji beskrev observation som grunden för allt skydd, fördelade placeringar mellan sig, kontrollerade material, lade ut mattor och samtalade med barnen före, under och efter leken om hur de skyddar sig. Som hinder nämnde några norska pedagoger föräldrars oro, egen rädsla och barns hälsa. Alla kinesiska nämnde föräldrars bristande förståelse, en nämnde vädret. Författarnas huvudslutsats är att pedagogerna i båda förskolorna stödjer barns riskfyllda lek, men med olika uppfattningar och arbetssätt, och att de kinesiska pedagogerna tog skador och säkerhet på större allvar. Anji-pedagogerna betonade rollen som deltagare men deltog inte i leken; de norska deltog utan att nämna det.

Tidigare jämförelser av pedagogers syn på riskfylld lek har gjorts mellan västländer. Här ställs en västerländsk och en östasiatisk kultur mot varandra: hur definierar pedagogerna leken, ser sin roll, skyddar barnen, och vilka hinder möter de?