När pedagogik och regelverk krockar i utelek

Samtliga 17 pedagoger menade att fysiskt risktagande är nödvändigt när barn lär sig nya färdigheter, både för själva färdigheten och för självförtroendet. De beskrev också risktagande som spänning och äventyr, och som ett sätt att lära sig om risk och konsekvenser. Pedagogerna byggde sina beslut på kunskap om enskilda barn: vad en femåring klarar kan vara för svårt för en treåring. De planerade miljön efter barnens olika förmågor, var särskilt uppmärksamma på barn som drog sig för att ta risker, och gav både uppmuntran och fysiskt stöd. Synen på regelverket var kluven. Kvalitetssystemet QIAS upplevdes stödja ett medvetet risktagande, och de statliga föreskrifterna erkändes som nödvändiga för en lägsta säkerhetsnivå och som ett skydd mot rättsliga anspråk. Samtidigt fanns en stark känsla av att föreskrifterna gått för långt och drevs av rädsla för stämningar snarare än av barnens behov. Pedagogerna beskrev rädsla för inspektioner, lekmiljöer som blivit "totally boring" och rutschkanor som måste plockas ner fast barnen klarade dem. Fallskyddsmaterial upplevdes ibland ge fler skador än gräs. Pedagogerna kopplade bristen på utmaning till lägre självförtroende, sämre problemlösning och tristessbeteenden, och ansåg att reglerna undervärderar barns förmågor. Författarens huvudslutsats är att regelverket hindrar pedagogerna från att erbjuda tillräckligt fysiskt utmanande erfarenheter trots att de själva ser värdet av beräknat risktagande, vilket resulterar i det hon med en lånad term kallar "surplus safety".

Tidigare forskning hade studerat antingen barns riskfyllda lek eller pedagogers syn på regelverk i allmänhet. Little ville kombinera dem: hur ser pedagoger på risktagande, och i vilken grad begränsar regelverket dem?