Pedagogers syn på riskfylld lek i Australien och Norge

Pedagogerna i båda länderna beskrev risktagande som att försöka något man inte är helt bekväm med och pröva sina gränser. Som högrisk pekade båda grupperna ut höjder och fall, norrmännen också hög fart, farliga verktyg och farliga element som stup och vatten. Skillnaden var att de australiska pedagogerna samtidigt sa att sådana aktiviteter inte var acceptabla hos dem. Båda grupperna betonade att risk är subjektiv och att kännedom om varje barns förmåga avgör vad man släpper fram. Några norska pedagoger tog själva initiativ till riskfylld lek, som att hänga upp rep vid en klippa. Norska barn hade enligt pedagogerna tillgång till träd, terräng och redskap hela tiden, och alla fyra förskolorna gjorde utflykter i naturen en till fyra dagar i veckan. De australiska pedagogerna beskrev gungor, klätterrep och armgångsställningar som sådant de ville erbjuda men inte fick på grund av utrymmeskrav och säkerhetsregler. Trots att australisk standard tillåter 1,5 meters fallhöjd med stötdämpande underlag erbjöd få sådana höjder. Barnen sökte då utmaning på annat håll, exempelvis staket och träd. När föräldrar tog över vid hämtning klättrade barnen i träden. De australiska pedagogerna såg regelverket som både skydd och hinder, med oro för tillsynsbesök och för att hållas ansvarig vid skada. De norska pedagogerna nämnde varken regler eller rättsliga följder som skäl att begränsa leken. Deras oro gällde att barnen kunde skada sig, och de såg oftast riskfylld lek som bra för motorik, självbild och förmåga att bemästra. Författarnas huvudslutsats är att pedagogerna delade definitioner av riskfylld lek och tron på dess betydelse, men skilde sig i hur detta omsattes i praktiken, och att de australiska pedagogernas hinder främst låg utanför deras kontroll.

Forskarna ville förstå hur kulturella skillnader i synen på risk påverkar pedagogers beslut om barns utelek, med utgångspunkt i Little och Wyvers tidigare arbete om riskminimering i förskolan.