”Vi låter inte barnen klättra i träd”: säkerhetsfokus i norska förskolor

Av 879 svar nämnde 335 begränsningar i barnens lek; övriga beskrev skadeförebyggande åtgärder eller annat. Flest beskrev restriktioner i lek och aktiviteter. Därefter kom utemiljön, vatten, utflykter och väder. Klättring dominerade. Vissa förskolor förbjöd den helt, men de flesta hade mildare regler: begränsad höjd, vuxen närvaro, krav på underlag eller att barnet först visar att det kan. Även pulkaåkning, balansgång, cykling, skridskoåkning och bråklek (rough-and-tumble) begränsades. Rädsla för skador var det vanligaste skälet. I utemiljön handlade svaren mest om lekutrustning. Gungor, klätternät och lekstugor hade tagits bort efter inspektioner, chefer avstod från utmanande utrustning av rädsla för inspektörens bedömning, och träd hade sågats ner. Flera tyckte att inspektörerna såg för mycket till fara och för lite till barns behov av utmaning. Vid vatten avstod förskolor från sjöar och stränder, ofta för att personalen saknade livräddningsutbildning eller bemanningen inte räckte. Utflykter blev färre när privata bilar inte längre fick användas. Vid halka förbjöd några pulka. Flera chefer beskrev en förändring över tio till tjugo år: tidigare tillåtet är nu förbjudet. Författarnas huvudslutsats är att pressen att göra säkerhet till lekens främsta fokus verkar växa i norska förskolor, och att norska pedagoger nu liknar sina australiska kollegor i oron för klättring och höjd. Samtidigt tolkar de chefernas frustration som att den positiva synen på riskfylld lek lever kvar.

Tidigare studier hade visat att norska förskolepedagoger var mer tillåtande än kollegor i exempelvis Australien. Författarna ville veta hur ett växande säkerhetsfokus påverkar leken i norska förskolor, där allvarliga skador är få.